Historia

Text från Svenska Älghundklubbens Rasstrategi för Norsk Älghund Grå

Gråhunden torde vara en av våra äldsta och mest ursprungliga hundraser. Den grå spetsen har alltid funnits som gårdvar och jakthund bland landsbygdens befolkning. Dessa hundar hade lokala namn såsom Jämthund, Gråhund, Älghund, Björnhund och Norrländsk Pälshund. Sista namnet anspelar på att efter hundens död, huden tillvaratogs som råvara till hundskinnspälsarna, som var forböndernas skydd mot kyla på vintrarna.

I mera bemärkt sammanhang finns den första namngivna hunden ”Gamle Bamse Gram” som på 1860-talet köptes av norrmannen Jens Gram efter en vistelse i Ångermanland. Norrmannen hade där stiftat bekantskap med hundtypen som användes till löshundsjakt på älg vilket han fann mycket intressant.

Gråhunden som vi kallar den, fanns då alltså på vissa håll etablerad som löshund i Sverige, men det var som norsk nationalras den blev betraktad och erkänd. Den norska standarden skrevs efter förebilden av Bamse Gram och Bamse Omsted som föddes 1891 med Bamse Gram 5 ggr i stamtavlan. Standardskrivningen igångsattes efter bildandet av Norsk Dyrehundklubb 1899. Standarden har sedan fram till våra dagar reviderats ett antal gånger, med en förskjutning mot en mera rörlig typ som idealhund.

Idag är gråhunden en numerärt stor ras i Sverige, Finland och Norge och avelsutbytet är livligt mellan länderna. För Sveriges del hämtas idag mer avelsmaterial från Finland än från Norge. Det torde idag vara ytterst få om ens någon utökad stamtavla på en gråhund, som inte innehåller hundar födda i något av våra grannländer.

Huvudmannaskapet och organisationsformerna har skiftat för rasen. Först på plan var Svenska Kennelklubbens Spetshundssektion som bildades 1911 för att tillvarata ”den nordiska spetsens raser”. Däri ingick Gråhund, Lapphund och Norrbottenshund. Spetshundssektionen förvandlas 1917 till Svenska Spetshundklubben med säte i Stockholm. Efter några år flyttas sätet till Östersund.

Klubben anordnade bl.a. premiering för gråhundar i Östersund den 13 mars 1918. (Som ett kuriosum finns därifrån bevarade handlingar om en hund som premierats ett år som jämthund och året därpå som gråhund.)

1946 bildas Syd- och Mellansvenska Spetshundklubben med säte i Stockholm. Det var den första och den enda lokalklubben tillhörande Svenska spetshundklubben. De närmast följande åren övergår all verksamhet rörande gråhundarna till denna lokalklubb medan Svenska Spetshundklubben i Östersund samtidigt blivit en klubb för jämthundsintressenterna.

1952 ombildas Svenska Spetshundklubben med säte i Östersund till Svenska Jämthundklubben med verksamhet bara för Jämthund. Svenska Jämthundklubben fick specialklubbsstatus inom SKK:s ram och inte under Svenska Spetshundklubben.

Samma år ombildas Syd- och Mellansvenska Spetshundklubben till Svenska Spetshundklubben med säte i Stockholm. Svenska Spetshundklubben verkar för alla raser av spetshundtyp alltså även Jämthund.

Efter förfrågan bl.a. från Västernorrland och Dalarna insåg Svenska Jämthundklubben nyttan av lokal förankring och påbörjade ett framgångsrikt arbete med att bilda länsvisa lokalklubbar. Det fick som resultat att intresset och medlemsantalet fick snabb tillväxt.

I längden var det ohållbart med två specialklubbar med ansvar för samma ras. Därför ombildas och sammanslås 1961 Svenska Spetshundklubben och Svenska Jämthundklubben till Svenska Älghundklubben. Lokala jämthundklubbar ombildas till lokala älghundklubbar. I Svenska Älghundklubbens stadgar 1961 fastställs att SÄK:s uppgift är att såväl i jakt- som exteriörsynpunkt främja aveln med av Svenska Kennelklubben erkända älghundraser.

SÄK fortsatte arbeta för lokal verksamhet och efter några år fanns det (förutom Gotland) ett rikstäckande nät av lokalklubbar med SÄK som paraplyorganisation.

Tävlingsverksamheten och avelsurvalet fram till och med 1940-talet var mycket stark fokuserat till exteriören. Sålunda kan man i avelsannonserna se uppräkningar av meriter från en mängd utställningar, som någon gång kunde avslutas med en mening om att: ”hunden är också god älghund”.

Användandet av norska avelshundar var betydande under hela denna tid av de gråhundsägare som ägnade sig åt någon form av planerad avel.

I den strid som föregick erkännandet av jämthundsrasen deltog några bemärkta ägare av gråhundskennlar, som hävdade att det inte fanns plats för någon mer ras och att aveln skulle inriktas på att ta bort den stora hunden.

De första jaktproven hölls under 1941. Pristagare blev gråhundarna CH Dram av Grå, Balte av Grå och Barkens Moje. Första tik med godkänt jaktprov blev Vigi av Grå år 1946. ( Första jämthund till pris på jaktprov blev Jämtälgens Buda år 1951).

År 1942 fattades beslutet att godkänt jaktprov skulle ingå i championatet. I stället för att vara det eftertraktade målet för varje avelsintresserad älgjägare och uppfödare tenderade detta till att bli den sista förargliga championatspärren för utställningsringarnas stjärnor.

Jaktprovsverksamheten förde en ganska blygsam tillvaro och hämmades under många år av brist på marker och domare. Proven hölls främst i Uppland och Bergslagen.

Intresset hos gemene man var svagt för verksamheten, vilket kan ha sin orsak i att klubbarnas ledning bestod av skogens överklass som jägmästare, skogsförvaltare och direktörer.

Gråhunden hade fram till omkring 1950 utvecklats i enlighet med det norska idealet till en kompakt kort hund, överpälsad, med mycket raka bakben. Dagens hundägare ifrågasätter om hunden då hade kraft och kondition till en heldags arbete i älgskogen, liksom typhunden i sen tid ifrågasattes i Norge av hälsoskäl med tanke på hundens bästa. Gamla fotografier på hundar från sekelskiftet visar att den ursprungliga kroppsbyggnaden var betydligt mera funktionell än den typ, som ansågs representera idealhunden i mitten av seklet.

I samband med Jan Åkermans entré på scenen med hunden Kim fördes en annan hundtyp in som var lättare, rörligare och välvinklad. Denna hund var morfar till Molstabergs Drott, som kanske betytt mest av alla avelshundar som gjort gråhunden till den älghund den är idag. Både i typ och jaktförmåga.

Jan Åkermans samarbete med Karl-Henry Lundin resulterade i en rad hundar som på 1960- och 1970-talet gjorde sig mycket omtalade i älgskogen. En bidragande orsak var att det fanns ett antal mycket goda tikar som det satsades på. Jämthunden hade hamnat i en djup vågdal efter de första decenniernas popularitet kanske mest beroende på att tikarnas betydelse i deras kretsar hade ett lågt värde.

Senare avelsmatadorer har inte påverkat rasen som dessa tidigare hundar. Kvalitén på hundarna har de dock stabiliserat. Den allmänna jaktdugligheten har stigit och chansen att få en fungerande löshund av gråhundras är mycket god. Populariteten har något växlat genom åren, men rasen har ett stabilt omdöme som en bra älghund. Registreringarna hade en topp 1983 med 2331 hundar, men har nu stabiliserats strax över 600 valpar per år.

Urvalskriterierna under -80 talet och till i dag (2010) har haft tyngdpunkten på tidig jaktförmåga och höga kullvärden. Målet kan idag anses vara nått och kriterierna kan fortsättningsvis få en annan tyngdpunkt. En följd av urvalet har blivit en ökad envishet i älgarbetet, som ibland kan uppfattas negativt. Envisheten kan dock vara en produkt av att älgar skjuts efter mycket långa ståndtider. (Håller hunden ut så kommer hundföraren förr eller senare).